Höjden av skräck

av Fredrik Alexander Lindgren | 2012-10-28 | Definition av människor, Krönika

Jag stod i botten av skidbacken vid knappliften på andra dagen i skidskolan när jag var åtta och tittade upp för det förmodligen flera tusen meter höga berget. Läraren sa: "Nu tar vi liften upp, så ses vi där, kliv av halvvägs" och jag tänkte att nu kommer jag dö i en fallolycka utför en av de branta klippavsatserna halvvägs ner för det massiva berget, jag har ju precis börjat åka skidor och så ska vi oansvarigt dras upp till ett kalt helvete som kycklingar inför avrättning?"

När jag med darrande och runthalkande skidor tog tag om knappliften, visste jag inte att krampen kring magen och hjärtat skulle kallas ångest när jag blev äldre; inte heller att ångesten under hela mitt återstående liv skulle återkomma och fortsätta aktiveras av liknande händelser, integreras och bli en del av min verklighetsuppfattning.

Efter bara tio sekunder i liften hoppar läraren av mitt i barnbacken, femtio meter upp: "Så alla barn, nu kör vi försiktigt ned, jag är precis framför er, glöm inte att ploga ordentligt så ni inte får för hög fart".

De andra barnen verkade inte alls ha lidit, oberörda och alltjämt glada, uppenbarligen kvicksnabbt med på planen eftersom vissa klev av samtidigt med läraren. Själv kände jag inte bara oerhörd tacksamhet inför livet och att jag undgått döden, utan också förnedring för att jag så grovt misstolkat situationen.

Varför förstod jag inte? Varför frågade jag inte läraren? Och när jag nu i 37 års ålder får ett uppdrag, varför förstår jag och frågar jag fortfarande inte? Det mest skrämmande är inte ångesten som numer utgör den utan tvivel mest kända delen av erfarenhetsekvationen, utan det faktum att jag vid 40 ännu inte lärt mig att hantera de mest basala funktionerna i processen att förebygga dessa översköljande, reflexmässiga känslor; mentalt dränerande nervkopplingar som inte bara ger mig de slumpmässiga, irrationella impulserna av dödshot runt hörnet varje dag, utan som också på längre sikt bryter ner de eventuella mål och visioner om personlig utveckling som jag haft, till svagt skimrande illusioner flera tusen meter ner i bottnen av en mörk lyckobrunn.